jag målar
och det blir en sörja av svart

jag drar försiktigt min ordpensel med ledord som
hopp
glädje
förundran och
underbart

jag målar
och det blir en kaskad av svarta nyanser

jag försöker med mitt allra finaste leende
jag skrattar ansträngt för att leda mig bort
jag ser njutningen
euforin
harmonin

jag målar
och det blir en pöl av svärta

jag förtränger tragedier, moll och sorgsna melodier
jag ser på den ljumma sommardagen och dess dofter
fyller upp mitt frusna sinne

jag målar
och det blir en sörja av svart

jag målar aldrig dagen
jag målar bara natt

jag målar aldrig början
jag målar bara slut

hur jag än förvränger min förhatliga plats av oro och ångest
hur jag än tar död på avsky, hat och krig

jag hamnar på samma stig

jag målar
och det blir en sörja av svart