Denna avskyvärda anklagan, som drabbat mig genom åren,
den orättmätliga orättvisan som rest sig ur träsket, medan
jag själv drogs ned.

Allt för ofta har jag som ett fån tittat på när mitt förnuft krävt handling. När jag väl bestämt mig för att besvara orättvisans kommentar har jag fått fram ett, hmpf…uh-uh och ett hmm.

I stridens hetta har mitt genomgångna svarsfacit destruerats av en dimma från de svarslösas värld. Orden har klumpat sig till kraftlösa meningslösheter med obegripliga läten som följd.

När tiden väl varit inne för att slå versalerna i bordet, och få ut kommentarernas kommentar, har jag ynkligt fått fram ett, hmpf….uh-uh och ett hmm.

Jag sitter och smider mina planer på hur jag ska få dig att inte missuppfatta, och låter mig samtidigt fara in i konstruerade konflikter, där jag som en välsmord ordspridare trampar sönder allt motstånd och låter mina akademiska fiender smaka på tunghäftans nedriga ångest. Inom mig fylls min ordammunition på ytterligare. Som en boxare som förbereder sig för den slutliga knock-outen, sänker jag mina meddebatörer i sitt eget träsk fyllt av olösliga vokabulärer. Jag är på toppen av formuleringar som kastar kaskader av ordkombinationer rakt in i allas örongångar.

- Ha !!! Skriker jag.

- Nu är Ni inte så sturska längre!

Fingret hytter i luften och vibrationerna minner av styrkan som raketfyllda bokstäver hade när de flög omkring och skapade muntlig tystnad.

Men som ett ofrankerat brev på postet, återvänder jag till verklighetens vardag. Den realismen träffar mig obarmhärtigt rakt in i munnen.

Replikerna stod som spö i backen och våldförde sig på mina förvridna öron.
Jag samlade ihop mina geléaktiga knäskålar och mina avbitna nagelskärvor i en hög framför mig och lät språkavrättningen genomföra den logiska beskjutning av min spillra av timida läten.

Jag står där än en gång, insmord i tysthetens rum, och det enda
jag får fram är ett, hmpf….uh-uh och ett hmm.