jag vet så väl att jag jagar en skugga
ett fornminne av en tanke som destruerar

men jag bryr mig inte

jag hinner inte med tanken som dödar inifrån
som lemlästar och krossar mig till små obetydliga kvarkar

för så enkelt är hägringen av lustan
men så svårt att släppa taget om

redan är jag förbrukad
begagnad och bortsorterad

men jag bryr mig inte

för utanför nalkas känslan som skapar min solstorm
jag finner ingen anledning att döda min själ i i verklighetens
härdade tillvaro när din doft får mig att resa obegripliga mil
in i fantasins förskönade palats

jag är en likgiltighet
och en frusen blomma utan blad

jag är en naken trädstam
utan bladens fyllning

en apatisk förgrening av livets små skenheligheter

men jag bryr mig inte

för inom växer kärleken till min enda livskraft, och det öde
som jag är ämnad för

att jaga din skugga