Hur förlorad kan men egentligen bli?
Medan solens strålar träffar ens hjässa och värmer upp de kylda sinnet.
Så rofyllt vackert i en ask av rusande kärlek, men så groteskt i sin handling, skapar fullfjädrade meningslösheter på radband.

Där vägen kröker, dödar jag mitt kvarvarande leverne in i ett rus av längtan, men råbarkad i min syn ser jag inte dina rop på empati.

Så hur förlorad kan man bli?
När nyttjandet av min person står som spö i backen och jag lemlästar mig själv varje gång jag finner min spegelbild.
Fruktan är svaret på de val som serveras på ett fat med ruttna frukter och jag ser inte längre spillrorna av godheten som lägger sig likt en morgondagg runt min själ. Jag vill bara fly från halvheten mot den halva som kompletterar min person. Men jakten är evig och cirkeln har aldrig ett slut.

Fullständigt förlorad in i ett liv där omgivningen suger ut små hopp ur själen med sugrör. Längtan efter ett ärligt solljus blir bara en bekräftelse på tragiken. Frågor som vem och varför hopar sig i ett bottenlöst hål, och resultatet blir en människa som ser likgiltigheten som en moralpredikan i djävulskyrkan.

Hur förlorad kan man egentligen bli?
Medan glädjen sprirar runt min bur av härdat glas, och känslorna är nåbara med fingertopparna. Där själspolisen tuggar fradga för vart leende min kropp möter och olyckans önskepelare skrattat hånfullt mot min groende apati.

Att kunna se det gröna växa och frodas i full blom, med total harmoni ett par millimeter från nästippen, men ändå vara så omöjligt att nå, skapar en enorm frustration som äter upp all form av kommunikation mellan hjärnhalvorna.
Sen är man så förlorad in i ett liv av martyrskap och hämndbegär, att resultatet är misshandlade fotavtryck som lämnas bakom.

Jag är en nyfödd psykopat i ett hasselnötskal, och min person fylls av hatriktig näring för vart leende jag får, och mina medmänniskor är skyldiga till min rådande situation.

Dessa skall döden dö!

Tills jag åter finner min inre harmoni.