din hand mot fönstret
var det sista
sen fanns du inte mer
den luft du andas ska brista

solåret delas
helt av våra murar
din hand mot fönstret
är regnskurar
där livslinjen skrek ut våra drömmar
sen är jag kantrad och förföljd av tankar
att få möta din blick som ömmar

blott åren är fingerade
solstormarna återkommer med månvarven
och utanför är jag
kroniskt svag
likt puppan utan larven
hinner tiden mig ifatt
utan ett riktigt farväl
är återseendet besatt

de kyssar som fortfarande brinner
är funna då längtan finner
de dofter som sällsamt berusar
mina tårar till vaken
de blickar jag ständigt minner
är mitt ljus blott så naken

för din hand mot fönstret med min blick
var det sista
som jag fick

ruvad är jag i mitt ide
där fruktan lever sitt liv
likt ungblommad vide
är blott vackerheten ett motiv

så omfamna mig
förlora mig åter
i famn
krossad är jag som gråter
när jag drömmer ditt namn

handen mot fönstret är längtan
naivt lever jag i tron
att jag belöning får för min väntan
som blir min destruktion

hur mycket jag än spelar upp
du försvinner
det uppstår i samma mönster
trots kyssar som fortfarande brinner
ser jag din hand mot mitt fönster