Jag har tråkigt. Jag googlar "discofitta". Det ger inte det resultat jag önskade.

Die Sprache ist das Haus des Seins, skrev en gång Heidegger. Språket är varats boning. Mycket begåvat. Inte lika så att jag korpat citatet rakt av från Wikipedia. Det säger en del om mig, och kanske om min generation.

Drömmen är sitt eget prejudikat.

Oxykontinologiskt spörsmål: Om man avlägsnar hjärnans uppfattning av smärta, avlägsnar man då smärtan? Om ett träd faller i skogen och ingen ser det falla, hur lång tid tar det egentligen innan det når marken?

Vreden är stolthetens broder, och raseriet dess syster.

Om man trycker fyra gånger i snabb följd på knappen för elfte våningen kommer hissen att sakta in. Sedan öppnas dörrarna mot en mycket lång och smal korridor av blod. Det röda virvlar långsamt in mot sig själv och får skärpa. Man finner sig liggande på rygg i ett mycket ljust rum. I kroppen dröjer sig de vassa nålarna ännu kvar en stund innan tomhetens svalka drar över dem, som en påminnelse om alltings flyktighet. Man försöker vrida på sig, men även det gör nu för ont, tar för mycket kraft man inte har. Ett monotont men regelbundet pipande stöter ut sina avkommor i rummet. Någonting pulserar bakom ögonlocken när man blundar, och när man inte gör det dansar små prickar av mörker i allt ljus. Till slut får dessa prickar en form som liknar en människa. Skulle man istället trycka elva gånger riktigt snabbt på knappen för fjärde våningen öppnar sig hissdörrarna mot en korridor av saltvatten. Grumligheten drar ihop sig, expanderar, släpper in ljus. När man kan se klart står man i ett mycket ljust rum. Framför en står en säng som visserligen är tom, men som ännu har kvar konturerna av den som nyss legat i den. Till slut drar dessa konturer ihop sig och får en form som liknar en människa. I ens kropp börjar ett växt av ben långsamt att gro; dess grenar slår ut i bröstet, söker plats och får det.

Den fjärde dagen av min hungerstrejk bjöd på hallucinationer. Jag såg Che Guevara kravla baklänges över mitt hallgolv med en packe dollarsedlar i munnen. "Comandante", kraxade jag, "los pobres llamaron. Se quieren ..." Längre hann jag inte innan jag svimmade. När jag kom till sans molade det ordentligt i magen. Jag tog upp telefonen och slog numret till Husseins. Trettio minuter senare brottades mozzarellan och tomatsåsen vänskapligt i min magsäck och jag hade pizzasallad i pannan. Så kan det gå.