”Du vet att du kan prata med mig”, säger hon och plockar upp Sydsvenskan från dörrmattan. Jag hänger i hallen och kisar trött mot hennes sammetsklädda rumpa när hon hukar sig ned. Posten ligger utspridd över golvet och syster sitter jollrande och biter i kanten på ett sådant där viktigt vitt brev, säkert en räkning eller pensionsfakta eller något annat sånt som får henne att svära vid frukostbordet. Hon väntar inte på något svar från mig, och jag trillar in på toaletten i stället. Det är onsdagsmorgon säger min mobil, jag har sovit en kvart för länge informerar den på ett hörn, jag hinner inte duscha för hon badar syster på onsdagsmorgnarna och jag kan inte skolka igen. Jag blinkar mot ljuset som faller över ansiktet. Jag hatar morgnar. Det ligger en tova hår i handfatet. Jag försöker att inte titta på den medan jag ser på mig själv i spegeln. Hon skriker på syster utanför dörren och syster skriker tillbaka på henne. Stanken av babypuder och mirakeltandkräm med speciellt högteknologiskt vitt glitter som ska få bort nikotinfläckarna på hennes tänder sticker i min näsa och jag försöker inte att snegla på hårtovan som växer hotfullt över avloppet. Jag stänger ögonen. Illamåendet får huden över kinderna att respirera, den rör sig i vågor och i min fantasi skiftar mina kinder från att bli större och mindre likt en padda. Jag sträcker ut ena armen bakom mig och trevar med fingrarna i luften efter toaletten. Jag sätter mig på den ljusgröna sitsen och öppnar ögonen igen. Jag stirrar på mig själv. En lång suck viner ut genom min halvöppna mun och drar några nerbitna betygsnaglar över den finniga hakan. Jag skriker på spegelbilden innanför huvudet och spegelbilden skriker tillbaka på mig. I magen blandas special K flingor med för högt kaloriinnehåll och C-vitamin brus och trycker uppåt medan knäna viker sig. Man borde få flytta hemifrån när man är 17år tänker jag och lyfter på sitsen och kastar ur mig maten.

”Om ni undrar något så är det bara att räcka upp handen” står det på den vita tavlan och läraren sitter vid en dator längst fram i klassrummet. Det är en sal med tjugotre datorer med Windows XP fast än att det står Vista på boxarna. Tjugotre elever sitter i salen, med ambition skrivet i pannorna fast än det står Facebook på skärmarna. Det är geografi i över en timme denna morgon och klockan vrider sig framåt i tristess. Jag lutar mig fram över tangentbordet och tänker på att ibland regnar bara, utan kustvindar eller evaporation, vad än han där framme säger. Tankarna promenerar över de svarta bokstäverna och jag sitter så tills jag känner en hand på min axel. Det går en stöt av obehag genom min torso och jag rycker till, han drar generat tillbaka handen. Det växer grått hår från hans knogar och han drar ner dom i de fula jeansen. Min reaktion överraskar honom och han stirrar skamset in i väggen i några sekunder innan han börja prata. ”Är allt okej med dig? Du verkar lite nere.” Några tjejer fnittrar bakom sina datorer. Slampor tänker jag och skakar på huvudet och säger att jag är trött. Han flyttar blicken från den gula väggen och ser ut genom fönstret med en glasartat min och nickar långsamt. Jag önskar att han frågade mer, att han ville veta. Men jag vill inte berätta det för honom ändå och ögonen svartnar för ett ögonblick och magen drar ihop sig i panik. Jag blinkar mot golvet och vänder på stolen och det är hundrafemtioen minuter kvar till skolan slutar.

”118 800, svar på alla frågor!” är det skrivet på ett plakat vid Sibyllagrillen och det blåser kallt över torget. Jag skickar iväg ett sms och frågar om hur man botar man Aids och väntar på bussen som aldrig orkar komma. I ögonvrån ser jag en man närma sig hållplatsen och jag skickar iväg ännu ett sms och frågar vad man ska göra om man är rädd för världen. Han stannar för nära mig och drar upp dragkedjan på sin dunjacka innan han börjar prata. “Do you want to be my friend?” viskar han och flyttar sig ännu närmare. Jag mumlar på svengelska att det vill jag inte och försöker flytta mig. Men han bryter av min flyktväg med sina stötdämpande jackärmar och pressar sin kropp hårdare mot mina revben och bussen kommer aldrig. ”Why? I’m good friend, I cook everyday, I listen very much” kvider han fram och trycker ner en sträv hand i linningen på byxorna. Jag börjar skrika och han trillar bakåt som att mitt sätt att reagera var för honom helt främmande och jag springer förbi, in på fel buss som stannar med ett metalliskt dån. Jag sätter mig snyftade på kärringaplatsen längst fram i bussen och drar fram min mobil. Mannen sätter sig snyftande på trottoaren utanför fönstret och stirrar förvånat på sina händer. Mina läppar skakar och jag smeker ömt den halvt spruckna skärmen med tummen och nästa hållplats är Bergsgatan.

Jag öppnar ett nytt meddelande och skriver ”Jag mår inte bra…” och pausar. Staden utanför de repiga fönstren är grå av höstregn och en Citroën har krockat med en Volvo på andra sidan gatan. Det står två män och skriker över trafiken och viftar med armarna över huvudena som schimpanser. Ingen verkar höra vad den andra vill säga och människorna runt om skyndar ljudlöst och omärkbart förbi. Lukten av svett och rök sticker i näsborrarna och jag trycker armen mot min tomma mage. Med darrande fingrar skriver jag till ”jag har problem med maten, jag behöver hjälp”, trycker på kontakter, letar upp mamma och skickar. Hjärtat slår så våldsamt i bröstkorgen och det susar i öronen. Jag kan inte förstå att jag äntligen vågade, efter så lång tid. Bussen gungar rytmiskt fram och tillbaka och spyr ut människor vid varje hållplats. Jag håller andan. Mobilen vibrerar till och jag gnyr lättat och skräckslaget och öppnar smset. ”Det är så jäkla elakt att du säger något sånt här via sms. Vi pratar om det någon annan gång/Mamma” Jag stirrar chockat rakt framför mig. Dörrarna öppnas och ett gammalt par går på bussen. Tanten sneglar ogillande på platsen som borde vara hennes och på min ihopkrupna kropp som råkar sitta där och klagar halvöppet till mannen med rullatorn. Han nickar frånvarande och pillrar på det svarta gummit på styret. Hon kniper ihop munnen och gnuggar irriterat händerna innan hon vänder sig bort från mannen och tittar på Åhlénsreklamen istället. Det smakar järn i munnen och jag blundar. Jag skickar ett kort ”ok”, och tänker på hur alla kan vara så inglasade ibland, så transparenta. Som en skyddande hinna över varje öppning, som vuxenkuvöser, bara för att hålla sig själv vid liv.