Nonsens!! skriker du i mitt misshandlade öra. Jag flyttar blicken mot den svärta av ord som blandas i en sörja av ett fruktat oförstånd.

Lika delar bär av syremolykelers genomknullande av skära frukter som väntar på valsens intåg.

Jag ramlar ihop av rundgången som uppstår i min krossade tillvaro. Så förtvivlat ensamt med råbarkade hjärnor som sprutar ut vokabulärer i främmande ordföljder. Mitt intellektuella jag rodnar sönder och samman på poesins Autobahn. Kvävningen blir till en sista måltid av studsande gemener som fyller ut min obegripliga tillvaro av förlustelser. Men ändå nickar jag leende utanför helheten med rädslan att få följdkommentarer som min blåaktiga hjärna inte klarar av att hantera.

 Förvåningens hjärta flyger ut i kåta koltrastars tecken, de målar ut den söndrande värld som migränanfaller trådsoldaternas skyttegravar.

 Grupptrycket mosar sönder det lilla modet som vaknade upp med morgonklockans försurnande signal. Men lika fort som fuskmargarinet smälter på den nyrostade franskan, försvinner viljan att stå på piedestal, när oförståndets vattenmärke målar upp sina VERSALER i grundstommens skela tillvaro. Det måhända skapar horder av sinnesriktiga medhjälpare, som springer in i blyertspennans magiska formkraft, och drömmer om vokabulärernas beslöjande betydelse, till gruppen som andas av egen beundran. Fan ta den som ryter ut sitt oförstånd, och kliver in på minerad mark av kritiska frågor som komplicerade VARFÖR? Men de möts av kaskader av förkrossande ordbilder som kräver dechiffrering från femton terrabitsprocessorer.

Söndra ditt jag i solstormen där blick ska kröka

frånta kuken sin rätt att leda och göka

bortom salladshuvuden det bidrar en hitta

där jakten blir på en dreglande fitta

le åt den grönska de asfalterar i ditt sinne

medan du sitter kvar sågandes på din pinne

ack förvilla så att orden gör mig till sjuk en

frosta av värmen som bildas i kuken

Att någon sedan penetrerar sin vilja att frambringa sin fina vokabuläristiska talang i kubikformat samtidigt som radbyterna blir fler än orden, dör min egna ordklaustrofobiska sinne i ett själskonstnärlig död, som slutar med att munnen bildar obegripliga formuleringar som pressas ut ut magnetventilliknande engångsrörelser.

Så låt mig inte dö av att du skriker NONSENS! i mina blödande örongångar, och låt mig inte förkalka min blick av egenhändig handikapp av meningskonstellationer som spetsar min förvånande hjärnhalva på grillgaller. Hjälp mig bara förstå min vädjan medan jag sjunker sakta ned i ordträskets fostervatten med solnedgångsliknande berusningar av obegripligheter.