Han såg ut över sitt inre landskap. 

-Allt detta, som var mitt, ska jag lämna nu. Vad jag känner? Vad känner vågen inför att sugas ut i havet efter att ha smekt stranden? Rosens kronblad inför mötet med jorden som närt den?

Det Nu han stod inför kunde vara lika långt som livet han levt fram till dess. Detta var inte en fråga om sekunder, minuter, timmar eller dagar. Insikten bestod i att detta Nu var möjligt, och att det existerade om han valde det. Att det var ett avslut stod klart, men inte att det skulle sättas en punkt.

- Naturligtvis är det bara ett steg jag tar från ett rum till ett annat. Mellan mina olika landskap hänger en ridå av tunn tyll. Jag framkallar en lätt fläkt som för tyget åt sidan, och låter mig passera. Jag andas in på en sida av ridån, och andas ut på nästa. Allt har en fortsättning.

Solen skulle möta hans ansikte och kasta en avbild av hans gestalt på det lätta tyget bakom honom. Där var skuggans hemvist, där skulle den alltid finnas. För andra att minnas eller kanske rentav uppleva som lika verklig som andra skuggor.

- Nu!

En fläkt, ett steg, ett bländande ljus.