Ett spår fann jag att följa,
jag minns inte när,
men en ljus dag
i en ljus sekund
gav mig en oväntad röst
en impuls att vända blicken bakåt.

Utanför mina ögons
dimhöljda berg,
i en linje rät som ett liv
mot min början,
såg jag numrerade fotsteg
med den högsta siffran
närmast mig.

Vad kände jag i den stunden?
Stolthet över att kunna sammanfatta?
Vemod över uteblivna felsteg?
Alibin för ett anständigt liv
pekade ut vägen till nu
och jag glömde andas.
Under flera sekunder
glömde jag att andas.

En väg är vår
när vi vänder oss tillbaka.
Endast en.
Men framåt nu,
ett steg i taget,
endast ett
Så blir livet till.
Spåret följer mig,
spåret finner mig.