Bortvänd från speglarna,
ståendes i dimskogens skuggor
Med murgröna gammalt virat
kring anklar av förflutna ord

En blick lika blå som tankarna
hoppet strävar nå
Ett ansikte pudrat av rosor
i en mask över minnena

Pupiller målade av sotsvart tvivel
vägrar se tillitens ljuva röster
Lockarna som tröstar ryggen
är en rustning av lugn

Vad som betyder
har vuxit i ett förflutets urskog,
kan aldrig acceptera solens
hårda värme som smälter svalkan

och får traditionerna att svettas,
ingenting varmt kan lyfta eremitens lycka
Isdroppar klär fotspårens envisa linje
bland väsen och mystik

Penslar kramas stenhårt
av vänster hand,
där ormar vackert vilar
mot isblek hy

Ädelmetall bures med stolthet
av den högra handens vilja
som virats av pärlor
att förvilla den eviga kampen

mot strömmens varma vågor
som sårar lungornas önskan
att starkt skrika; Jag är jag
är