Musiken skriker i mina öron. Jag försöker bedöva, sluta tänka på er. Ni förstör.
Ni tränger er in i min hjärna och vägrar att lämna mig i fred. Ni sårar och sprider er olycka.

Jag vill ställa mig högt uppe på ett berg, väl där ska jag skrika. Skrika ut all min ångest och sen falla ihop, utmattad och svettig av all klättring. Jag vill falla ihop och känna mig tom. Jag vill skrika ut er ur mitt system.

Jag vill filtrera bort er, ni är mina föräldrar men det skiter jag i, jag ska ge mig iväg, ut på egna äventyr. Hålla för öronen och skrika högt såfort ni nämner er olycka.

Vi är inte er olycka.

Jag vet...
men...
Vems sanning stämmer?

Min eller din, eller din? Ingen?

Jag vill skrika. JÄVLIGT högt. Utan sympati.