det rinner stearin ur dina ögonglipor och i mina lungor råder det syrebrist. Du säger att allt är okej, att livet egentligen är ganska schysst. Men jag känner ju hur jag sakta förgås. Känner väggarna mot min hals. strypande.

Jäkla fanskap ropar jag lite för högt och biter hål på knogarna. Låter blodet koagulera, blir mönster. kartor. gestikulera. sextusensjuhundratjugo minuter. Du skrattar högre nu, bryter tystnaden, gnager i mina hörselgånger. Låter stearinet stelna till små figurer. viskar att vi är bra. lite tvekande. Nej, nej. Du förstår inte. inte alls. Jag är inte bra. Inte ens en tjugofemtedels procent. jag faller ju, neråt. fortfarande. och vadå, vi? det finns ju inget vi. svalor av papper.

'Du kan gå långt' nickar du ändå. nästan maniskt. men jag ska inte gå någonstans. vart skulle jag gå? jag vill ingenstans. jag vill ju ingenting. Mina fötter i betong. Ser du inte hur tung jag är nu? hur snabbt jag faller. sand överallt. törstig.

Jag har snara runt min hals och du har glitter i din halspulsåder.