Jag minns när vi var träd. hur vi växte mot en gemensam himmel. Starka och stolta. Kloka och visa med gemensamma rötter. Du sa att våra grenar nog även en dag skulle växa ihop, att vi en dag skulle reduceras till en enhet, en helhet och hur solsken alltid skulle hitta ner till oss. Hur vindar och stormar skulle vina genom våra kronor, hur regn och blåst skulle försöka slita isär oss. Vi skrattade och sa att det inte var möjligt. Vi är ju träd, starkare och finare än de flesta. Vi visste så lite, vi såg inte den annalkande orkanen som skulle få alla våra löv att falla av, som skulle splittra våra rötter och dra sönder våra grenar. Hur den skulle föra med sig mig och för alltid skapa ett avstånd. Våra grenar kommer aldrig växa samman.