skuren itu, lämnad att förmultna

där jag fortfarande hör ekot av dina hånfulla leenden
ser likgiltigt in i dina ögon av avsky
medan jordvarven fortsätter
är jag delad itu
och snart bortspolad
av syndaflodens skummande

likt skalpell i mitten
där är jag delad i mitt hjärta
med finaste av snitt
likt ett ekvatoriskt meridian
att delningen nu gett födelse åt
två ständigt krigande samveten

ljus utan glädje
natt utan sömn
dimman förutan hemligheter
och grönskan bakom galler
står jag nu lämnad att förmultna

min kropp skriker av förakt åt min robusta timiditet
min själ vill förvisas till en ny ägare
när jag fick se spegelbilden av mitt agerande spelas
upp mot den oskuldfulla bakgrunden av ditt jag

där ett ärligt ångrande faller lätt i vinden är jag en innovation i resterna av en fantasi som ingen vill ta del av

så skuren itu
med föruttnelsen i släptåg till mina apatiska handlingar

så lämnad av mig själv
så lämnad att förmultna