ibland undrar jag varför du inte är här
och ibland hos dig undrar jag vad jag gör där
ibland är du som paketet när man precis fått det
oöppnat och triggande, spänningen, förhoppningarna,
allt man någonsin har önskat sig kan finnas där
ibland är du som besvikelsen när man öppnat paketet
och lagt den fula stickade tröjan längst bak i garderoben

ibland vill jag att du ska gå ner på knä och fria
ibland vill jag att du ska gå ner på knä,
så ditt ansikte är närmare min fot när jag sparkar dig
ibland vill jag inte resa mig upp ur din säng,
men ibland vill jag inte att du ska ligga kvar

ibland undrar jag vad som gör mig så ledsen
är det du eller är det stressen?
ibland ringer någon och jag känner besvikelsen när det inte är du
men sen ringer du och jag känner inte ens för att prata
ibland känns det som om du är den enda i hela världen
men är det alla andra det är fel på, eller är det är vi?

jag vill inte vara med dem, som kallar sig vänner
jag vill inte äta middag med dem, som kallar sig familj
jag vill inte sitta och prata med dig, som kallar mig din
men jag vill definitivt inte vara utan någon alls.