Lutar ryggen mot tapet
av oerhörda blommor som kryper
mellan golv och tak
som festklädda spindlar
Min blick tar sig med möda
ut ur fönstret
jag har hört en del påstå
med bestämdhet
att det finns en värld därute

Att det finns ett hav
och en ö
som syns på kvällen
som en tveksam tanke
som ett urtidsdjur
i vattenvila
och att det finns
ett folk som
lever där

Att där finns
barn som skrattar
och ensamma som gråter
men dansar ändå
bland happymealförpackningar
och våta fimpar

De påstår
att måsar dyker skrikande
nedanför klipporna
efter fiskblod
och alla förvarslösa
nakna kroppar

Skakar av deras påstående
som snö från axlarna
och återvänder...

Spindlarna kryper närmre
regnet faller
jag spanar efter världen
genom kroppen på
en manet

Men musiken ger mig liv
även om den är gammal
som mig själv
en bror i mörkret

Tar min gitarr
slår ut fönstret
och upptäcker
att jag behövde de båda
som skydd mot kylan

Lutar mig bakåt
mot oerhörda blommor
tror att jag sjunger
eller kanske
jag bara grimaserar i ord