Morgonen därpå ringer han upp mig. Håller mobilen i handen några sekunder och ser hans namn lysa. Alexander. Funderar på att inte svara, egentligen finns det ingen mening men jag trycker på luren ändå.

"Varför gick du bara?"

"Jag kom på att jag hade viktigare saker att göra", svarar jag med en röst som genomskinligt sipprar ur mig likt en luftmadrass som läcker.

"Men jag var ju i dig."

"Jo jag vet, det va ju lite dumt. Förlåt."

Känner hur luften töms mer och mer. Jag läcker. Luft och värme. Tänker på madrassen, känner mig lite som en sådan. En pump som tryckts in i ventilen. Läppar och pulserande rörelser som försöker fylla. Den. Mig. Ut med pumpen och jag läcker, går aldrig att fylla helt.

"Får jag träffa dig snart igen?"

Just det, Alexander. Jag glömde honom för en stund. Ler lite åt frågan och fascineras över att han överhuvudtaget vill se mig efter natten. Märkligt.

"Ja du, vem vet", säger jag med en fejkad charm och avslutar samtalet i stil med:

"Du jag måste dra".

Men jag har ingenstans att ta vägen. Ensam. Tom och tömd. Innan jag lägger på hinner jag precis höra hur han viskar.

"Älskling?..."

Jag klickar hans tysta ord.

Sätter mig på sängkanten. Känner hur allt känns fel. Försöker minnas ditt ansikte. Ser läppar, huden tre nyanser mörkare än min och dina ögon nästan svarta. Hör din röst bakom pannbenet och tycker mig känna dina andetag som vågor rullandes mot min kropp. Men en del av dig i taget. Du blir aldrig mera hel.

Ditt namn har spridit sig som syra i mina artärer. Smärtan fortfarande så påtaglig. Den bränner sönder mig inifrån. Vanskapar min insida och endast mitt yttre har jag kvar som räknas. Ett yttre som får unga män, Alexandror, att gå ner på knän. Samma yttre som inte spelade dig någon roll. Varför skulle det när allt du ser är skönhet? Kvinnor tusen gånger vackrare än mig. Tusen gånger lyckligare.

Kvinnor som inte är som jag.

Det var så lätt, så lätt för dig att gå. Att stå kvar, det är mer än jävligt svårt.

"Älskling!", skriker inuti.