The irrefutable truth
Låt oss bara göra en sak jävligt klart från början: Riktigt nöjd känner jag inte, alltså bekräftad i min roll som ... ja, eh, mig? innan klänger på hennes rygg där hon står på alla fyra i sängen, samtidigt som jag tar ett rejält grabbatag om de stinna juvren. Det handlar inte om förnedring eller könsroller, absolut inte. Snarare är det jag som känner mig i underläge, som om jag vore barn igen, desperat på väg in i uterus, eller åtminstone suktande efter att än en gång få den där värmen som undflytt mig alla dessa långa kalla år.

Halvmänniskan
Vissa kvällar tar halvmänniskan sin bil in till stadens kärna, parkerar den i ett av de parkeringshus som har öppet dygnet runt och sätter sig sedan på närmsta bar. Han ber bartendern att aldrig låta hans glas stå tomt, och medan han dricker försöker han fokusera på sin egen nästipp, som blivit skummig av ölet. Då tvingas ögonen i kors, och för ett ögonblick blir han snurrig, dimmig, och han liksom slumpar ihop där på barstolen, sackar till, ryggen kroknar och han rör sig som om han är på väg att falla. Då kommer den som sitter närmast honom, en man, en kvinna, det spelar ingen roll, reflexmässigt att sträcka ut armen åt hans håll, den personen kommer att göra en ansats, som för att resa sig, samtidigt som han eller hon vrider sig i halvmänniskans riktning. I det ögonblicket är han plötsligt trefjärdedelsmänniska. Den andra, hon som var på väg att röra honom, kan rentav vara människa, eller i alla fall på god väg att bli det.

Libretto för två röster
Säg två saker som får dig att flyga
29:e april
Det var bara en sak. Varför 29:e april
Det säger jag inte
Vad är det andra då
Fem minuter sedan
Vad menar du
Vad är klockan nu
Fem minuter efter fem minuter sedan
Du är hopplös
Jag älskar dig, vet du
Jag har aldrig tvivlat
Säg två saker du älskar med mig
Du backar upp på vågen
M
Du blundar ibland med ena ögat när du tittar på mig
Vet du ens vad kärlek är
Senare, första gången jag såg dig
Va
Ja det var så jag kände
Hur
Som om jag blundat med ena ögat hela livet
Och sen
Och nu öppnade jag det
Du säger
Men det var inte jag Det var som en annan kraft
Jag älskar dig Du vet
Som ett ljus fast ett osynligt ljus men man bara vet det
Man känner vissa saker Jag kände allt det du säger nu
Fast du sa en gång att jag var mörker för dig och att
Ja jag vet Jag sa att jag behövde det
Ja och gör väl fortfarande
Jag vet inte men Hur kan det vara så att
Vad Vad vill du säga
Lyssnar du
Jag har alltid gjort det
Jag vet men
Du vet
Jag vet
Varför säger vi
Äh
... vet inte
Och det värsta är att man
Jag kommer aldrig att
Inte jag heller
Inte
Nej men
Alltså jag vet inte men
Vad är det du inte vet
Jag vet inte
Du vet inte
Om jag kommer att vakna upp en dag och inse
Om du kommer att vakna upp och fatta att du inte
Du vet redan
Nej
Jo
Ja    Faktiskt
Det finns inga svar Hur många gånger ska vi
Många
Blundar du nu
Ja          Eller vill du
Jag vill             Vad är klockan nu
29:e april

Hitlerjuden
Det är inte många som vet det, men i början av Adolf Hitlers politiska karriär, strax innan Ölhallsputschen, fanns en grupp judar som var anhängare av den framtida führern och starkt beundrade hans agitatoriska förmåga och bländade visionära propaganda. De satt oftast längst in i Bürgerbräukeller och gjorde inte mycket väsen av sig. De samtalade lågmält och växlade fram och tillbaka mellan tyska och jiddisch. Ingen av de andra församlade NSDAP-anhängarna hörde eller tog någon notis om dem, men desto mer verkade en av judarna fästa uppmärksamheten på rikskanslern i vardande. Vi kan föreställa oss hans ansikte som ännu rent och klart, så som bara uppsynen hos en människa som inte ännu mött sin första kärlek kan vara, och hans nötbruna ögon glänste i skenet från de täckte lamporna som hängde alldeles stilla under taket. Atmosfären var lika tjock som skummet i sejdlarna framför de församlade männen, men Markus Zuckermann drack inte, i alla fall inte öl. Han livnärde sig på annat. Chaim Zuckermann berättar:

"Min far var ... egensinnig. Det här var ju långt innan någon visste .. innan man kunde ana ... och han hade alltid haft ett politiskt intresse, när han ännu var ung, innan allt det onda. Innan senare. Jag tror han skämdes för det efteråt, mer än någon medlöpare, trots att han inte var medlöpare, inte annat än i sinnet, en kort period, just då. Det var som om han, även efter det att han och mor emigrerat [till USA, 1938] kände att han måste ta på sig skuld, och inte som det kan förväntas av en enskild människa, utan i en sådan omfattning att det var ... groteskt. [lång paus] Jag kan inte påstå att jag någonsin kände min far, utöver det han lämnade efter sig i sina dagböcker, för den verkliga människa som fanns där en kort stund innan han liksom sjönk ihop och föll in i sig själv, den människan var inget annat än ett skal för något som inte hade någon plats i den här världen. Jag kommer aldrig att få veta vad han tänkte och kände, inte utöver vad han skrev. Som sagt. Jag vet inte. Kanske lämnade han dagböckerna för att bespara mig och mor skräcken att behöva söka djupare efter svaren. Kanske ville han rädda oss. Det är möjligt, men det är som att fånga en skugga ... lyckas man finns där någonstans en kropp utan skugga, en människa som är enbart kropp ... vi ... och [Zuckermann sväljer] ... vi, det är något vi aldrig ens får föreställa oss. Vi får inte."

Det är inte allmänt känt om Markus Zuckermann och hans vänskara någonsin kom närmre Hitler än så. Det är inte troligt, och någon sådan händelse skulle naturligtvis ändå inte finnas bevarad i något arkiv, och de enda som skulle vetat om den är döda och är berövade talförmågan. De döda talar inte, ty att lämna jordelivet är att lämna det behovet. Kanske såg führern senare, den där ödesdigra sista dagen i april, ackompanjerat av artillerismattret utanför bunkern, genom de dryga två decennier som förflutit och förnam i cyanidkapselns genomskinliga skal en nötbrun nyans som tycktes välva sig i det blinkande och surrande ljuset som kom och  och gick som det ville, liksom nu fienden i hans stad. Kanske mindes han då den där tiden i München, i ölhallen, långt före, långt innan, då det ännu fanns en chans att rädda Faderlandet. Kanske mindes han ingenting alls; kanske var han helt blank, tom inombords. Kanske spelade där ingen skugga alls över golvet i bunkern, eller så var det någon annans skugga, någon som fortfarande kunde tillåta sig drömmar och ambitioner. Vi får aldrig veta.

Stefan Ingves
Stefan Ingves. Stefan. Motherfucking. Ingves. Vilken karl! Tänk alltså ... Det kan inte vara lätt att vara Stefan. Han får säkert många samtal.

– Får Stefan komma ut och leka?
– Nej, han är upptagen just nu.
– Jaha, vad gör han då?
– Han ... han höjer styrräntan.

Eller säg att han står i kö i snabbköpet. Det ringer i hans mobil. Visst, det är bara frugan som undrar om han kom ihåg att köpa palsternacka, men när han lägger på och vänder sig mot den väntande kön ler han förstås urskuldande och slipper ur sig ett "sorry, var bara tvungen att. Höja. Styrräntan." Det är mycket möjligt att han gör konstpauser mellan de sista orden också.

Eller på krogen. Heter man Stefan Ingves har man antagligen inga problem att få hugg.

– Vad sägs om att komma med hem till mig och smaka på en rejäl räntesats ... eller nej, det blir nog bättre hemma hos dig. Du vet, Regeringen.

Och det bästa av allt är att han inte skojar.

Mindre kända skatter ur kung Salomos kista
En handflatsstor spegel med bronsram. Spår av kolpuder och någon typ av salva har fastnat mellan glasets övre vänstra kant och spegelns ram. Rester efter vad som ser ut som ett fingeravtryck i kolpudret. Ett brev med grönt bläck där sjätte raden uppifrån är oläsbar då något (vatten?) har suddat ut texten. Rad fyra från slutet verkar skriven med större eftertryck än de andra, då texten är läsbar från papprets baksida och dessutom har bildat reliefer i arket. En biobiljett som nästan är riven mitt itu. Ett telefonkort (minns du när vi hade dem?) med siffrorna 6715 nedklottrade med svart tusch. En daguerrotyp av en katt på en soffärm med ett ett virkat skyddsöverkast. I bakgrunden en fönsterruta piskad av regn. Om man tittar i minst sexton sekunder utan att blinka kan man möjligen hinna uppfatta rörelser, såsom regndropparnas långsamma hasande över glaset, kattens loja svängande med svansen. Ett rött garnnystan, hårt ihoprullat och inklämt mellan två askar av sandelträ. Två halvdollarmynt från 1964, sex tjugocentare från 1995, och ett tiocentsmynt från 1836, ständigt varma, som om de precis kommit ur någons handflata. En drinkpinne i svart halvgenomskinlig plast. En dagstidning från 1949. En molntuss, fuktig och darrande, i en tändsticksask från Grand Cafe Galleron i Bukarest. En karta av Utah med hål brända av cigaretter. Ett knöligt paket Woodbine utan filter. Ett par läsglasögon med sprucket högerglas.

Men ingen, absolut ingen, förklaring till varför de där orden undslapp mig, och verkligen ingen karta över den plats där jag grävt ner orden jag verkligen velat säga.