Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
första gången jag såg dig åkte jag den där bussen, den som jag alltid brukade åka hem i, femhundraåttiosex. -eller sexan som vi alltid kallade den.


Du bekymrade dig över min hjärna och glömde mitt hjärta.

ibland önskar jag att jag var en sån som inte tänker alls
att jag bara kan stänga av alla tankar
och bara leva livet utan att tänka efter

men det är aldrig så enkelt för mig
det handlar aldrig om en off-knapp
inte heller en någon grön on-knapp

"men en blå då?"
-hade du nog sagt.

du sa så jäkla mycket
och du ville alltid få ordning i min hjärna
det var för mitt eget bästa
tydligen.


men jag har inte kunnat sluta tänka
än mindre fått ordning i min hjärna
sedan den dagen då du lämnade mig med orden
"jag skulle kunnat älska någon som dig en dag,
jag bara råkade förlora alla mina känslor för just dig."


jag ville bara veta vad jag gjorde fel
men du la på luren direkt
för att dölja dina tårar
men jag hade redan hört dom.



fast det har gått flera månader nu
så vet jag fortfarande inte
vart allt gick snett

och mina tankar slutar inte snurra.
jag behöver veta för att kunna gå vidare
för livet har börjat röra på sig igen
och jag hinner inte med.




Fri vers av elinmaria
Läst 459 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2010-07-01 23:57



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

elinmaria
elinmaria