Det enda som får mig att inte möta världen är rädsla. Det är rädsla som gör mig feg, paralyserad, som drar mig från livet. Jag lever inte då jag lever. Jag är döende. Varför väcker inte någon mig? Och då någon gör det, varför flyr jag? Magen värker och pulsen är hög, men jag rationaliserar och trycker ner och säger att man ska vara som andra och leva i en accepterad bubbla, för friheten och den vilda anden är farliga för mig. Då jag trycker ned förlorar jag min tillit. Min kärlek till min egen vilda själ. Jag söker kärlek som inte är kärlek. Män som trycker ned mig, som formar mig, och jag låter det hända. Av rädsla. För vad som skulle hända ifall jag valde annorlunda. Ifall jag valde något okonventionellt. Något eller någon som inte passade in i ramarna. I förväntningarna. Paradoxalt nog, någon som skulle passa som en pusselbit i mitt hjärta och sinne, det är vad jag är mest rädd för. Att någon skulle få mig att söka friheten. För frihet är galenskap. Frihet är också ett ok att bära. Speciellt för kvinnor tycks jag mig tro. Där män är originella är kvinnor underliga. Samtidigt går det inte att dölja sin egenart. Svansen sticker fram under den prydliga knälånga kjolen. Tänderna hugger då vilddjuret provoceras. Hjärtat bankar inför synen av den som lever ärligt. Förälskelsen är ett faktum. Rädslan stegrar sig i vansinnigt raseri. Allting faller….