så fann jag tillslut
min ofunna dörr
la ned mina tankars bördor
vid dess tröskel
och såg hur den sakta
svängde upp på mjuka gångjärn

jag tog emot trösten
där den uppenbarade sig
ur andra världars dimmor
gjorde den till min egen
höll fast vid den i stormen
smekte bort mina egna tårar

sedan - åh du grymma under!
drog han bort sin hand
just i det ögonblick då jag
funnit att tiden för oss båda
runnit ur timglasets båda ändar
och se! - min funna dörr slog så igen



Ibland sårar man dem som man tycker om...ibland blir man själv sårad. Det som då är allra mest helande är att önska den som sårat all lycka och mena det, för att sedan finna nya egna vägar.