dina händer
heta i mitt hår
din närhet mot min kropp
jag blir andlös, försvarslös

din värme öppnar upp mitt bröst
plöjer fåror där du inte hör hemma
du sår frön men överger dem
då de sticker upp små gröna huvuden
och ber om kärlek och omsorg

föser ut, trycker ner
kyla mot värme, hetta mot frost
fönstren immar igen
synen blir dimmig av tårar

för skrattet och gråten
är två skadeskjutna systrar
då du finns intill och smeker
bara bröst och heta kinder

efter dig lämnar du spår som min inre krigare
aldrig kan tyda och därför
säger klanmodern till mitt hjärta
"du måste lämna honom att vandra
på sina krokiga stigar
och dit mitt barn, kan du aldrig någonsin gå"