Tystnaden skrämmer de starkaste musklerna, min väntan på dagen blir oändlig i den takt visaren färdas.
Ett allt har sitt utanförskap och min berusning slutar med likgiltighet i flaskans patetiska bottensats.
I mörkret, där en majoritet drömmer, är min domedag ett faktum. Jag borrar in mig i hatet och flyr mot ett paradis som bara väntar utanför dörren.
Avskyn byter plats med hatet.
Hatet växlar sina mynt med tårarna som faller ned och bildar små söta tavlor på det gamla soffbordet.

Tystnaden skrämmer befrielsen och jag självdör vid min återvändande jungfrufödelse varje soluppgång, med hoppet om att denna dag blev returen till glädjen, lyckan och paradiset.

Kanske vaknar jag upp till en dag som visar mig vägen?
Kanske finner jag lyckan i tystheten?
Men mitt hopp dör sakta ut med bilden av en obefintlig framtid i en bur för människor i hopplöshetens förvirrade himmel.

Bakom murarna är mitt getto av förlorade drömmar.
Bakom tystnaden blottas mina förfalskade leenden.
Bakom mörkret finner jag min plats på jorden.

Trots att det är så enkelt, att bara kliva ut, stänga dörren, och aldrig återvända.