Vi låg tysta i din säng och bara andades,
tyst smög sig din hand ner till min.

Jag vilade min rygg mot din mage,
du vilade ditt huvud i din andra hand.
Du bara tittade, kanske suckade du för dig själv
inne i ditt eget tomrum.
Kanade ner, viskade lite försiktigt.

"Lova mig att du säger till om du träffar någon annan."

Alla sa att vi var ett fint par,
vi passade så bra ihop och såg lyckliga ut.
Du var lycklig, log alltid av att höra det.
Tittade på mig och ville smitta av din lycka.

Ville att jag skulle skratta och instämma i,
att ja, vi var nog ett lyckligt par.

Jag visste där inne,
att min längtan var något större.

Den kunde inte rymmas mellan dina fyra sovrumsväggar.
Den fick inte ens plats bredvid oss på torget,
där vi gick hand i hand.

Ditt hjärta dunkade snabbare,
jag trodde att dina grannar skulle vakna av förskräckelse av ljudet.
Det var så tydligt, det susade verkligen genom luften.

Jag kände hur du knep ihop ögonen,
mot min nacke för att hindra dig själv säga något dumt,
eller kanske för att hindra mig?

Jag såg vart vi var på väg.
"Lovar du?"

Tiden stannade,
du knep inte, utan kysste kotorna längs ryggraden.
Jag vände mig snabbt om,
mumlade att, det var klart jag skulle berätta.

Kysste henne snabbt på kinden.

Redan då hade det börjat,
det var inte jag och hon längre och jag tror hon kände det.
Att min hud inte längre var riktigt hennes,
att hon delade mina läppar med någon annan.

Men vi teg, båda två.