Jag är inte rädd för mörker.
De tomma gatorna om nätterna skrämmer mig inte.
Trots min mors alla försök att få mig rädd,
för att inte utmana ödet.

Jag går på styva linan.
Går igenom varje park som ligger i mörker, om jag kan.
Om det inte är en för lång omväg.
Inget kan skrämma mig.

Det sägs att det händer hemska saker,
med små flickor som är ute och går på natten.
Men har förödelsen redan skett och jag överlevt,
vad har jag då att frukta.

Det gör mig arg hur någon annan
kan frånta mig,
min frihet.

Så jag drar mina kängor efter mig i natten,
knyter nävarna i fickorna och håller huvudet högt.
Inget kan skrämma mig nu.

Och sedan hör jag ljudet av min mobil.
"Vi behöver prata"
och genast tror jag på min mors varningar.
Nätterna skrämmer mig,
för jag vet inte vad som kommer ur din mun
när mörkret omger oss.