Jag lärde mig en regel. Att man inte får säga att man älskar någon. För så länge som jag är yngre än er så vet jag mindre. Jag har fått höra att jag vet ingenting om det ni upplever. Kärlek, kallar ni det. Detta eviga bråk som håller på, det är för att ni älskar varandra för mycket. För vad? För att låta bli. Jag kan vara kär. Jag kan skratta och le. Kan också få pirr i magen. Man behöver inte vara tjugo, femtio eller så. Och när jag ligger bredvid dig, så känner jag så ibland. Att jag vill få fram dom där orden, men dom låser sig i min hals. Kanske är vi inte redo än? Och jag undrar om allt det här, vad det nu är, förstörs om jag öppnar munnen. Du har så många andra och jag är säkert ingen speciell. Men så länge du håller mig i din famn så tänker jag inte på det. Men när din sms signal klingar mot golvet, funderar jag ofta. Vem var här, innan mig? Tidigare idag, tidigare i veckan? Eller för en månad sen? Det var inte jag. Det ligger kläder på din stol, det är inte dina. Men du bryr dig inte heller om att städa undan dom. Gömma. Precis som att du vill markera utan att förklara - Jag är ingen speciell. Faktiskt. Kanske en fylla som gick snett en gång. Men jag tror du njuter av det här, för stunden. Och där slår det mig, att jag har inget att förlora på att yttra dom där orden.


För jag hade inget från början.