Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En novell jag inte riktigt vet vad jag ska kalla..


Vägen hem eller Hemma igen

En lång karl i halvsnygga kläder kom strosande på den vita dammvägen mot staden, han var på väg hem ifrån en lång resa inom militären. Han borde egentligen ha lite mer bråttom, för hemma väntade hans kära hustru och älskade barn. Han hade åkt innan barnet var fött, så han visste inte om det var en pojke eller flicka. Han hade kände sig skyldig när han åkte, för att han lämnade sin gravida fru ensam. Och han visste inte vad han skulle göra för att få sin fru att förlåta honom. Han gissade att hon redan visste att han var på väg, för i en liten stad som den här så visste alla allt bara några sekunder efter att det hade hänt. Dessutom hade en bil passerat honom längre upp på vägen, nästan ända uppe vid landsvägen. Dem hade vinkat, men inte stannat föra att fråga om han ville ha skjuts. Men det ville han ändå inte.
Hans historia var den att han hade gift sig med sin hustru för fem år sedan. Och när han åkte för 1½år sedan så hade dem väntat sitt första barn. Som överordnad inom militären hade han blivit inkallad ett flertal gånger, men han hade aldrig varit borta så här länge. Han hade blivit lite deprimerad när fick veta var han skulle den här gången. För han visste att där var det dålig kommunikation och det var sällan man kom hem därifrån. Men han hade ändå varit glad för det var hans sista resa, hans sista uppdrag.
Nu hade han kommit så långt att han var i utkanten av staden, men än så längs så såg han inte sin fru. Folk som han kände eller som kände honom kom fram och hälsade, men han bara nickade till svar, så folk hölls sig undan.
-Hon är inne hos doktorn, med flickan, ropade någon.
Det var en kvinnoröst som han inte riktigt kom ihåg vem den tillhörde. Så han reagerade genom att vända sig om och titta i den riktning som rösten hade kommit ifrån. Han såg att det var doktorns fru, så han gick fram till henne och frågade om hon visste hur länge hans fru skulle var där. Men det visste hon inte, så han bad henne hälsa att dem fick mötas hemma.
Hemma... Det var dit han längtade. Så han tog ett bättre grepp om sin väska och ökade på stegen. Det tog inte långt tid innan han såg det. Deras hus! Det var grönt, med vita knutar och en stor fin veranda. Det behövde målas såg han, men det fick vänta ett par veckor. Nu var han framme vid grinden och han klev in på grusgången upp till huset. Flickan.. Slog det honom plötsligt, sa inte doktorns fru flickan. Han hade fått en dotter. Just i detta ögonblicket kände han sig lyckligare än någon annan man i världen. Han hade överlevt ett farligt militäruppdrag och kunde komma hem till sin trogna, vackra fru, en jättefin dotter och deras vackra hem.
Framme vid dörren chansade han och kände om den var öppen, men den var låst. Så han satte sig på knä och började gräva i sina väskor efter nycklarna han inte använt på så länge. Då hörde han hur grinden öppnades bakom honom och små lätta steg började höras på grusgången. Han vände sig om och såg den sötaste lilla 1-åriga flicka han någonsin sett, hon var så söt och änglalik med sitt lockiga hår. Sedan höjde han blicken och såg sin fru, vackrare än han mindes henne.
Han släppte det han höll på med , tog trappan i ett steg och var snabbt framme hos dem. Han satte sig på knä och tittade närmare på sin dottern, innan han tog upp henne i sin famn och kramade henne. Han tyckte att hon var så stor, och han kände skyldig ännu en gång för att han hade missat hennes första tid här i världen. Som om hans fru visste vad han tänkte, så kände han hur hon lade sina armar runt dem, innan hon sade,
-Äntligen är vi en familj igen, åh vad jag har längtat.
Dem stod så en lång stund och omfamnade varandra.
Och plötsligt slog det honom, som om en blixt från en klarblå himmel. Just i det ögonblicket och han visste att det var sant och att det var det viktigaste för honom och hans familj.

Han var hemma, för alltid!




Prosa (Novell) av Mikaela<3
Läst 400 gånger
Publicerad 2010-07-15 13:12



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mikaela<3
Mikaela<3