drömmen är konstant, förbannat konstant, i väntan på att minutvisaren sakta ska bromsas in och börja sin resa åt motsatt håll.

drömmen är renodlad i ett förr, som bevisar att livets lyckliga preludium bara var den bråkdel som ungdomen aldrig någonsin kunde förlika sig med. drömmen är ensidig i sin längtan, och patetisk i sin åsyn, den förmedlar släckta förhoppningar och kraftlösa ansträngningar som upphör via en fläck på den gråslammade betongväggens hånleende.

jag är ett foster i en sigillåst sakrofag, där mina utspridda lemmar tyder på ett misslyckande av högsta rang. bilden är ett tydligt stilleben av förvrängda sanningar utanför intelligenskvoter. ljusets små flimmer träffar blott mina ögonvitor och dimman av obrukbar spillra av okonstlade tankar misshandlar min enda rena tanke.

drömmen är en lidelse ett förbannat hopp, som tar mig ut i en konstlad frihet.

drömmen är en vedergällning mot alla besudlade tankar som förorenat mina handlingar