Lagarna räddar även de svagaste men vem skyddar?
Vem ser till att rättigheterna fördelas med största möjliga rättvisa?
Att kombinera naturlagar med mänskligheten är redan från en början förlängning av tragedier.
Vi kallar det att vara human!
Vi benämner det som civiliserat och vi klappar oss på bröstet för att vi
är empatins arvfader.

En majoritet proklamerar att vi måste skydda den svagaste länken, just för att det gör oss till människor. Vi hämmar utvecklingen och vi traskar ned i brunnen av självgodhet, där högmodet ständigt står högst i kurs fortsätter vi slå en hel befolkning på käften.

Vad är den svagaste länken? Är det de vi hatar eller de som inte förstår det subjektivt självklara. Är elitistiskt ett skällsord? Är handikappad en villkorslös stackare som en omvärld ska besörja? Frågorna hopar sig likt galaxer i ett vattenglas. Vi är blott ett val ifrån ett liv i rännstenen och mår därför allra bäst när vi övervärderar oss själva.

Är provokationen en mänsklig avart, eller en ovärdelig ingrediens till vårt framskridande.

För det handlar inte om rätt eller fel, eller högt eller lågt, det är svaret vi söker i träsket. Det är en handfallenhet att inte inse vår natur och vårt ursprung, ändå blottar vi vår själviskhet i fullständig mörker.
Just där - medan vi ler och klappar oss på axeln -
hatar vi den svagaste länken.