Jag sprang,
jag snavade,
jag föll.

Men jag reste mig.
På egen hand.

Visst finns det skrubbsår.
Visst finns det blåmärken.
Visst var det jobbigt att falla...

Men vad spelar det för roll
i längden?

Så jag borstade av mig.
Jag haltade därifrån.

Jag kanske vände på huvudet och tittade tillbaka.
Jag kanske insåg att det inte var lönt att springa där från första början.
Jag kanske kände mig en smula dum.

Men jag gick vidare. Jag lärde mig något nytt.

Och jag fortsätter att gå framåt.