Vi är så gudomligt trötta på varandra. På att vara så otroligt tomma i varandras närhet och vi vet. Vi vet att vi lika gärna skulle kunnat vara själva, var och en på egen hand, men vi försöker ändå. Av någon bisarr anledning försöker vi ändå, och det är din tur att göra det nu, Cassandra. Du föreslår att vi ska ta en promenad ner till havet och vandra med vågorna, sköljandes över våra fötter. Det skulle kunna varit romantiskt, men det är det inte. Nej, det är så fruktansvärt osmakligt av dig Cassandra, för du vet att jag försvinner bort i samma ögonblick som du nämner havet, att jag plötsligt sitter i ösregnet vid klippan på väg att flyga ut över havet, tillsammans med min syster, på vår morfars marockanska matta. Du vet att jag förflyttar mig tjugo levnadsår tillbaka i tiden, men att det snarare är ljusår som skiljer oss åt, och jag börjar ana att du gör det med flit, därför att du är svartsjuk på mitt lidande. Aldrig får du vara verkligt ensam med mig, fri från mina minnen. Alltid tvingas du tävla med dem om min uppmärksamhet, och det måste vara den mest otacksamma rival som står att finna, för du kan inte spotta rivalen i ansiktet utan att spotta på den du älskar.

I början gick det bra, när du hanterade du mig varsamt, och det var så du började bära mitt mörker. Du kunde hålla min hand när vi gick längs stranden, lägga händerna för mina öron som i förbigående när du kysste mig bort från oron. Vi byggde allt på min svaghet, men den slutade vara en tillgång när vi gjorde vår kärlek beroende av den, och sakta blev den till en mur över dina axlar. Din rygg är krökt, och det kan inte dröja länge innan du kollapsar under dess tyngd. Vi har bara en möjlighet nu, och det är att du rätar på ryggen, låter muren rinna av dig, låter mig krossas under den när allt det som är mitt faller tillbaka på mig. Jag vet inte om det är vad du gör nu; om du låter muren falla, eller bara krossar mig.

Vi ska just ge oss av på mattan, ut över vågorna och jag har just börjat tvivla. Vi har klippan under oss, den solidaste grund, men den syskonkärlek vi har, bygger på att vi kastar oss ut. Det är stjärnorna som får mig att tvivla. De har aldrig varit närmare och skall snart slockna bort. Snart förvandlas de till fjärran döda drömmar, vars sista ljus ännu inte nått mina ögon.
Du är desperat nu Cassandra, jag kan se det klart genom revorna i minnet, att du behöver mer att bära. Du gräver efter mera klippa, mer fast mark som du bygger barriärer av mitt lidande av, staplar dem på dina egna axlar och jag har alltid lämnat mitt lidande i dina händer, men inte den här gången, för jag börjar se igenom hålen på de rosa förhängen som kantar vår värld, för det är någon som bitit på dem, och jag tror det är vi. Som om vi vore malar har vi gnagt sönder dem, i jakten på det ljus som skiner in därutifrån. Du är desperat nu och jag ser vad det är du gör.

Du måste ana liksom jag, syster min, att mattan inte kommer att flyga och ändå, släpper du hälarna från marken och låter oss accelererar nedför slänten. Så jag ropar åt dig att slänga sig av, när jag inser att vi från denna punkt bara kan falla. Jag slänger mig till marken och rullar längs med kanten. Jag ser ut över vågornas mörker och vrålar: ”Varför kastade du dig inte av?” Vågorna slukar de sista stavelserna, och med dem bleknar också minnet bort. Jag kunde inte hålla mig på mattan, det har jag aldrig kunnat.

Vad såg du egentligen hos mig, Cassandra? Såg du dina egna döda drömmar i mina? Såg du mina svarta hål som en flykt från dina? Var mitt mörker tillräckligt för att ditt eget falnande ljus skulle kunna skönjas, och är jag hård nu? Är jag så orättvis nu att jag inte förtjänar dig längre? Ja, kanske, men jag vet inte om jag vill förtjäna dig. Jag vet inte om jag orkar längre, för varje minut i din närhet gör mig allt mer medveten om mitt mörker och det var väl inte så det skulle vara? Jag orkar inte med det längre. Jag vill inte vara de höga hästar du kan sätta dig på, för erkänn Cassandra, att du behöver mig att ta hand om, för att förstora dig och göra dig viktig i världen. Du behöver mitt lidande som en fast punkt, så mycket att du aldrig kommer låta muren rinna av dig. Du är för svag för att krossa mig, så jag fortsätter att stapla, tegelsten efter tegelsten av saknad på muren som binder oss samman och som skiljer oss åt.

Jag sitter på mattan igen, jag ser det nu, men inte med min syster utan med dig, Cassandra, och det är dags. För muren att falla och för oss att kliva av. Som om ingen tid har gått sedan du bad mig säga varför jag inte ville följa med, svarar jag dig därför Cassandra, att ” du med havets salt, baddar mina blödande sår” och jag vet. Det är lika motbjudande som förut din fråga, men det kommer tvinga oss att göra upp. Du kommer spy galla över mitt eländiga sätt att bara tycka synd om mig själv, över hur jag lägger all min skit på dig och jag kommer be dig att inte ta det, inte ta det mera, och med lite tur kommer du inte göra det, med lite tur kan vi lära oss att älska varandra igen på ett mindre destruktivt sätt, för jag är inte bara mörker, jag är inte bara svag. Det är bara den kostym jag bär för att passa din änglasärk, och jag har insett nu, att man kan inte bygga sin kärlek på att bära varandras svagheter. Jag är inte ditt mörker mer.