I. Människans boningar
Över krogen ses kajor kränga
som stormklädda skutor på
vågor av människonästens silhuetter
Med vinden som varp väver de
av sin skrud ett skynke av skymning
Som de lyfter det till skyarna
likt svarta matadorer
fäktandes den gyllne tjuren

II. Pojkdomsprovet
I skalfamiljen stiger
föräldroider in i farstun
hämtmaten i handen
Den jovialiska klagan fyller hemmen
och de ännu levande unga
stoppar drömtussar i öronen
filosofiska foster i fickorna
samhällets söndrande i en säck
att hänga över späda axlar

III. Den livlösa extasen
De snart vuxna apatiska
slickar asfalten västerut
med vänstervridna stråk-
orkestrar oljudandes genom
kostymkläddas kala kvarter
i ett sista försök att fly frånvaron
Tillräckligt nära
världens kant för att känna
doften av drömmar som dör
tillräckligt långt bort
för att bli sena till middagen
Där i en dunge väntar de
för att få se en förvildad stjärna falla
antända träden så att de
likt prometeuska bröder
kan föra eldens vilda vansinne
tillbaka till det själlöst grå

IV: Ryggtavlan
Du lösgör dig ifrån mängden
Du är en fästning och eldskenet
lågar ditt tornkrönta anlete
Du rycks ej med av
den vilda dansen du
har båda händerna på jorden
stjärnor kantar dina lår
Du röker fascister utan filter
insupandes forna framtidars
moraliska martyrskap.
bland titaner
som omfamnat eldens värme
men förnekat dess hunger
blåser du kajor där du står

V. Vrilen
De stiger upp
vältrar sig in över himlavalvet
skyler stjärnorna med sina vingar
låter glömda drömmar glimta till
och önskas bort. Du tar tag
om den skrovliga sfären
som pryder väggen till
snikenhetens salar och svänger
dig ner
släpper taget
faller
mot den första och sista av drömmar
att bli sedd
som en fallande stjärna