När vaknade texten och slog mig på käften?
Måste ha varit en hägring full av bitterhet när tidvattnet våldtog mina sinnen.
Där stod du med ett finger i luften och briserade ut dina sanningar till omvärlden och vi andra små liv förmultnades i din ordkompost.

Rättigheter är de svagas argument, medan jorden fortsätter snurra och solen sprider sitt ljus över mänsklighetens skuggor.
Vi andra får äta skyldigheter till frukost och vi fortsätter vår kamp mot den dagliga dosen av förtjänt anti kritik mot vår uppsyn som tydligen provocerar de rättfärdiga.

Klosterlivet skrattar åt våra utsvävningar och vi når nya höjder av idioti så fort vi bemöter ett frustande gråt med empati.

Kan handfallenhet bli ett rättesnöre att följa för våra små obetydliga celldelningsprocesser?

Låt rättigheterna födas ur hungriga munnar och göra oss påminda att vi inte är olikheterna i ett stilleben, vi är bara svultna själar på väg till samma slutmål och det kan få den starkaste muskeln att förtvina av rädsla.

Där, just där på podiet står du med den överdrivna sanningen och målar min horisont som något förbjudet. Där rycker du ifrån det som borde vara en allmäning till egen soppskål och med syrets uppdelning av gränsvärden slår du sedan ner dina välmanikerade fingrar i bordskanten med nonchalant vinkning.

Värdet devalveras utanför aktiekapitalets makt och vi förvränger oss själva in till en flodbädd av grönska skapad av små förnimmelser av uppdiktade egon.

Vi är i slutänden likt början nakna och utlämnade och beroende av varandra för att lyckas bibehålla helheten.

Istället hukar vi ständigt då vi ger varandra käftsmällar på löpande band och morgondagen bjuder inte på fler lärdomar än de vi redan har.

För rättigheter kommer alltid vara de svagas argument.

När vaknade texten och slog mig på käften?

(aldrig)