Mannen hade en sällsynt förmåga att roa sig på egen hand. Blev det någon stund över för hans tankar, ägnade han dem åt stundernas ingivelse. Han satt stilla vid kökssoffan och tittade ut över vägen, eller också satt han vid sin gungstol i allrummet, där han vickade sig själv fram och tillbaka.

Jag tror att hans hjärna då konstruerade nya slags brädspel. Ibland kanske han fantiserade om kvinnor som han träffat. Det hände väl också att han tänkte ut nya politiska system eller löste olika slags världsproblem. Kanske var det så banalt att han funderade hela dagarna på vad hans pappa i sin tur hade funderat över då han levde. Men jag vet egentligen ingenting.

Så gick dagarna allt medan han avancerade tiden framåt genom sina funderingar, utan att han hade tråkigt en enda minut under livet.

Sen dog han.

Nu sitter jag på gungstolen själv och filosoferar över vad han tänkte på under alla dessa år.

Denna min pappa.