Det var halvklart till mulet i mitt inre och det regnade utanför. Jag kände hur betongstagnationen hade börjat drabba mig igen. Symptomen var grav motivationslöshet och övermod, mentalt förfall och ökad tanketillit. Jag begav mig västerut, där asfaltsvägarna övergick i leriga viltstigar och där träden ersatte höghusen, men efter bara tre timmar kom jag ut på en bilväg igen. Jag såg upp mot solen och fann till min besvikelse att jag visste precis vart jag kommit ifrån, och hur jag skulle gå för att komma tillbaka igen, där jag visste precis vem jag var och vart jag var på väg.

Eftersom det såg mörkt ut vad gällde att tappa bort sig till fots beslutade jag mig för att lifta. I strid ström for förarna förbi mig en efter en, allt för upptagna med att komma i tid till sina liv. Jag betraktade deras sammanbitna ansikten och försökte författa deras livshistorier i mitt sinne. De flesta levde nog inte upp till de dramatiska öden jag gav dem, men att hålla det trovärdigt hade inte hjälpt mig mycket i min väntan. Snart stannade dock en röströd Fiat till vid vägkanten. En skäggstubbig man, bara ett par år äldre än jag själv, sträckte sig över passagerarsätet och sköt upp dörren åt mig.

”Hoppa in!” sade han och log.

Vi hälsade och presenterade oss artigt. Jag sa att jag hette Fia, och att det var en lögn. Att tappa bort sitt namn var nämligen det första man skulle göra när man ville tappa bort sig, vilket jag också blev tvungen att förklara för honom. Han sa att han hette Carl, på riktigt, innan han ångrade sig, sa att han egentligen hette Carlos och skrattade han åt att han också hade ett låtsasnamn.

Jag hade blivit varnad för att lifta, men Carlos var snäll. Han pratade på om tiden då han själv varit ute och liftat, hur han utan att ha tänkt på det på flera år nu plötsligt fann sig sakna det. Sedan frågade han mig om mitt resande, och om konsten att tappa bort sig. Naturligtvis hade jag inte mycket att säga, för jag hade aldrig tappat bort mig förut, men jag gjorde mitt bästa för att förklä mina lösryckta tankar till filosofiska slagord. När jag inte hade mer att säga gäspade jag stort och knöt en sjal för ögonen.

”Det är en essentiell del i borttappandet att inte veta vart man var på väg”, förklarade jag. ”Bara bilens krängningar ger en mer vägledning än man önskar”.

Han hummade tankfullt till svar, (så som människor gör när de fortfarande inte riktigt förstått men ändå vill hålla med.)

När jag vaknade långt senare av att han ruskade om mig hade det börjat skymma utanför rutan. En blek sommarskymning försvann bort bakom framseglande moln i purpur och violett. Jag klippte med ögonlocken och gäspade stort. Carlos blinkade ihärdigt och fuktade läpparna gång efter annan. Jag höjde frågande ögonbrynen men han tittade alltjämt ut genom vindrutan. Bilen stod stilla. Jag avvaktade.

”Vilket är ditt nästa mål”, frågade han till sist.

”Jag har inget”, svarade jag. ”Jag färdas på slump till dess jag är helt vilse.”

”Ah, ja.”

Jag följde hans blick och betraktade hur skymmningens violetta blev till svart. Han gjorde en ansats att starta motorn igen men hejdade sig. ”Jo, jag tänkte…” började han för att sedan vara tyst en lång stund.

”Jo, jag har tänkt på vad du sagt om borttappandet och allt och jag tänkte, skulle du ha något emot om jag följde med?”

”Tja, egentligen inte. Man kan ju alltid tappa bort sig tillsammans antar jag. Eller tappa bort sig i varandra, och då är det ju helt klart en fördel att vara två.”

”Fast vi kommer inte kunna låta bli att veta vart vi är på väg...”

”Nej, men det kanske inte är så viktigt egentligen. Jag menar, det var ju bara symboliskt, för att underlätta det verkliga borttappandet.”

Carlos nickade tyst, stundvis med ett leende i mungipan medan vi fortsatte framåt. Nattliga städer passerade utanför rutan, pulserande av gatljus, där stjärnljus och månljus blivit sagor för barn. Norrköping, Linköping, och så löftet om en rastplats.

”Svartån.”

”Vad?”

”Vårt nästa mål.”

Snart kunde vi höra däcken jämra sig när vi körde av på den grusade rastplatsen. Jag klev ur bilen och gick bort en bit in bland träden för att sätta mig att kissa under en gran. Det fanns förvisso en toalett, men jag kände att det var viktigt att göra sig av med sin bekvämlighet tillsammans med allt annat.

När jag kom tillbaka låg Carlos utsträckt på ett bord och tittade upp mot natthimlen.

”Det måste vara svårt att tappa bort sig”, sade han och tippade huvudet mot mig, ”i en värld där ’vildmark’ är något man avverkar på ett par timmars vandring, och där tryggheten aldrig är mer än ett telefonsamtal bort.”

Jag nickade långsamt. Det började hända något med Carlos, eller också hade jag bara inte lagt märke till det innan, men hans sinne tycktes ha infiltrerats av vemod, som om ungdomens revolutionära tänkare hade väckts på nytt. Jag sköt upp axlarna och stoppade händerna i fickorna. Där möttes fingertopparna av mobiltelefonen, slöt sig kring den och drog upp den. Jag vägde den i handen, höjde ögonbrynen mot Carlos och nickade ut mot vattnet. Han rynkade pannan.

”Död åt tryggheten?”

”Hur menar du?” frågade han och satte sig upp.

Jag klev upp på bordet, och med ett vrål kastade jag telefonen ut mot vattnet.

En djup bekymmersrynka framträdde i Carlos panna och han snörpte med munnen. Han gick bort till informationstavlan, tog ut SIM-kortet och lade sin telefon där under tak att bli funnen av någon annan. ”Död åt tryggheten.” Så gick han och satte sig i bilen.

När jag kom in sade han nästan ögonblickligen:

”Jag vill inte komma i vägen för dig i din stora odyssé, men om vi ska tappa bort oss är det vår sak och vi gör bäst i att lämna naturen utanför det. Den är redan nog så vilsekommen på grund av oss, utan fler elektriska prylar att sätta i halsen. Om det inte fungerar så är det lika bra att vi skiljs åt i nästa stad, men det känns verkligen som om jag är i behov av att tappa bort mig, som att det var meningen att jag skulle träffa dig idag.”

”Du har rätt. Ja, i att vi borde lämna naturen utanför vårt borttappande. Att något skulle vara meningen däremot tror jag inte det minsta på. Saker händer bara. Allt man kan göra är att greppa tag i de slumpmässiga händelser som verkar bra.

”Eller… så tror jag visst att det var meningen…”, fortsatte jag efter en stund.

”Vet du vad vi borde göra? Vi borde ta och tappa bort våra åsikter. Folk är så äckligt benägna att jämt och ständigt tycka och tänka kring allt som de inte har den blekaste aning om, bara för att bygga upp sin identitet till en stabil självbild av ren smörja. Starta motorn så kör vi natten igenom! Vi ska argumentera för allt vi aldrig trott på! Jag ska tala om ödets inflytande och om en allvetande övermakt!”

”Jag sa aldrig något om övermakt...”

”Nej nej, men det är inte viktigt vad du sa. Det viktiga är vad du inte tror på! Vad ska du övertyga mig om?”

”Jag vet inte?”

”En nationalsocialistisk stat kanske? En övermakt, en majoritetens diktatur, vad som helst! Haha, jag ska förespråka allt jag alltid förkastat! Så märkligt, hur uppfyllande det verkar att våldföra sig på allt man hållit för att vara en själv.”

Carlos såg en aning skrämd ut men startade motorn, och om än återhållsam med sina utläggningar till en början, lärde han sig snart – liksom jag – allteftersom natten fortskred. Vi byttes snart av så att jag körde, och när nattens svärta började flagna över trädtopparna i öster stannade vi till på en liten avfartsväg i skogen. Där sov vi i bilen efter att ha fällt ner sätena utan en tanke på att det varit bekvämare att sova i tältet jag hade med mig.
När vi vaknade och fann solen stå högt på himlen lagade vi havregrynsgröt på stormköket och begav oss fortfarande hungriga mot närmaste stad där vi köpte juice och bröd. Sedan fortsatte vi söderut i vårt sökande efter borttappandet.

Under de kommande dagarna passerade vi Berlin och Paris, lärde oss att hitta mat i containrar när pengarna började sina. Därefter gick det allt långsammare och när vi en vecka senare kommit ner till Italien hade vi inte ett öre kvar. Då sålde vi bilen tillsammans med historien om hur den fört oss mot vilsenhetens land. Köparen skrattade gott och gestikulerade med sin öppna hand upp mot företagsskraporna som dolde parlamentet. ”Ja, till vilsenhetens land har ni i sanning kommit”. Han bjöd oss att stanna i hans hem över natten, och när gryningen kom ställde vi in siktet österut.

Vi vandrade ut ur staden och stal oss varsin ryggsäck i en friluftsbutik vi passerade. Det borde ha varit svårt, men någonstans på vägen måste vi lyckats tappa bort även moralen. Det oroade mig, men Carlos intygade att det var ett viktigt steg att ta, ”för moralen var förfallen och hade sedan länge gått vilse i ren laglydighet”. Han menade att vi därför var tvungna att frigöra oss ifrån den, för att kunna bygga upp en ny moral istället: En som inte lade skuld och diskriminerade, utan som förlät och inkluderade. Det skulle vara mer i linje med den nya dynamik livet skulle få genom borttappandet. Ja, Carlos hade blommat ut till en sann tankevisionär under de två veckorna som gått. Han pratade på medan vi gick längs landsvägen om ett kollektivt borttappande där vi hade mer tillit till kaoset än strukturen, och där vi hade mer kärlek till varandra än till oss själva, som en naturlig följd av att vi så totalt tappat bort oss.

Med dessa möjliga världars lockelse för vår blick fortsatte vi vår resa. Vi liftade till Kroatien och badade i ett turkosblått hav som vi fullkomligt förälskade oss i, men vi blandade ihop det hela och trodde att vi förälskat oss i varandra. Det är lätt gjort när man gjort sig av med alla referensramar och fasta punkter, så vi älskade med varandra och blev osams på grund av strukturer vi aldrig hållit för viktiga. Jag stormade ut och efter det sågs vi aldrig mer igen. Det var oundvikligt. Vi hade redan länge sagt att det sista steget för oss var att tappa bort också varandra, så nu var vi fullkomligt borttappade och kunde till slut låta en ny resa ta sin början: Uppbyggandets och skapandets resa. Jag anade att jag förr eller senare skulle återvända hem, men för stunden skulle jag utnyttja den tomhet som skapats tillsammans med Carlos för att finna mig i ett nytt sammanhang. Och egentligen tänkte jag nu, hade jag funnit mig i det redan i samma stund som jag klivit utanför min dörr, redo att tappa bort mig. Det var då det gick upp för mig, att kärnan av det vi kallar utveckling var borttappandet, och där jag trott mig vara redo att finna mig själv igen, var jag snarare beredd att tappa bort behovet att tappa bort mig.