De vandrade sålunda,
far och son,

genom den döende världen.

Bland träden som aldrig mer skulle bära löv,
i skydd från de eldstormar som härjade hedarna,

år efter år utmed de söndervittrade vägarna.

När fadern dött,
valde sonen att leva vidare.

Han gjorde det,
eftersom hans far hade hållit dem vid liv så länge.

Sonen vandrade vidare med kärlek och tacksamhet,
till minnet av sin älskade far,

ensam genom de virvlande askflagorna.

Han vandrade med hoppet

om att finna någon att ta hand om,

så som han själv blivit omhändertagen,

i den döende världen.