Du ville överraska sa du, du ville så gärna forma mina kroppsdelar in i din egen verklighet och rusta mig för de strider som du så fint målade upp.
Jag stod ju där som ett urbota fån och flämtade över vidderna, när jag insåg att din skönhet hade bytt skepnad med ditt inre. Plötsligt var jag bunden under ett skenande snälltåg mot ytterkanten av Moskvas graffitibelagda förortsbetong.

Du ville älska mig sa du, du ville så gärna klä upp min nakna ärlighet i skinande rustningar som dina blickar kunde vila på. Samtidigt som du slog dig på din lena bröstkorg hur enormt intellektuell dina gärningar var.

Du blev ett centrum i allas Universum.

Så enkelt att försvinna bort i ovetskapens landskap och inse att självbevarelsedriftens allra bästa vän är insiktens sköra moder. Men just där låg fienden i sina skyttegravar och lockade med ytligare tillvaro.

Du ville ha en docka som du kunde byta när du ville och forma efter ditt morgonhumör, sen att jag aldrig fann styrkan att förmedla vad min själ skrek, bekom dig aldrig.

Du ville ha min kärlek på lust aldrig nöd, för där ute på bädden fylld av problem hatade du konflikten att de gömdes under den förmultnade kroppen av Freuds samlade kvarlevor. Vi fick aldrig utvecklas, vi blev ett stilleben som vandrade fint genom stadens avundsjuka blickar, dessa levde du gott på, trots att din själ sakta ruttnade sönder.

Du älskade verkligen kombinationen, du såg mig som brickan i spelet och jag kunde aldrig värja mig.

Vi kunde verkligen knulla, aldrig älska aldrig känna bara förnimma ett liv som borde vara rätt. Det var egentligen inte tragiskt, det var ju självvalt av två personer som en omvärld döpte till perfektionism.

Vi var perfekt målade att sedelimitatören fnyste avundsjukt och vi rörde aldrig runt den grytan som redan var fastbränd på botten sedan årtusenden tillbaka.

Du ville överraska sa du?

Då hade jag redan lämnat ditt land, din verklighet och var på väg att finna mig själv utanför ett köpcenter i Nijmegen.

--- kroppsligen -----

Jag hade redan dött för många år sedan, men levde kvar på minnet av en kärlek som förstod de två vägarna som måste mötas för att frodas.

---själsligen,

Är jag handikappad och rör mig via en elektrifierad rullstol på moränfylld mark, men hoppet är det sista jävla ord som jag kommer att se framför mina besudlade linser den dagen jag forslas bort från jordens yta. Men jag tror enfaldigt att jag kommer finna dig som fullständigt skiter i ytan och berusar mig för den jag är. Jag behöver ljusår av lärdom av dig att finna djupet

inom.