Kåt är jag inte längre.  Inte sentimental heller.  Snarare svart, tung, kompakt, hal och värkande. Som Harold Pinter. Snäll och vardaglig på utsidan, ren ondska inuti.  Som en tidsinställd bomb, en rysk gumma, en gammaldags pansarvagn eller en Volvo 240. Äter, dricker, sover, pendlar, jobbar, gråklädd och med svart axelväska som en eminens. Mina maktanspråk är dock ringa, håller sig inom familjen och den offentliga sektorn.  Jag är en levande masugn. En ferlinsk boaorm. En vit dvärgstjärna, fast svart. Reality is the shit.  

Jag sköter ventilerna med lagom fast hand, det är en del i stridförberedelsen. Ventilationssystemet rensar ut mjäkigheten.

Jag skulle i och för sig kunna välja att definiera situationen som ond och mig själv som ovetande, det vore också delvis sant, men det skulle göra mig mer utsatt och jag tycker jag har haft nog av det slags. Jag har hellre onda vader än ont i vaderna.

Umleitung, vad heter det på svenska? Och ”Jag skulle tro att jag älskar dig” – är det konjunktiv eller futurum preteritum?