Hur ska jag kunna tävla mot en skönhet som dränker mig,
som suger ut min luft och pressar mig mot asfaltens hårda yta?

Dina leenden borrar hål i min urvattnade själ och jag söker mig bort, men
finner bilden som aldrig kan försvinna framför mina linser.
Din doft rycker mig ur mina rötter och flåsar mig i nacken med ljuva ord som krossar min självinsikt.
Dina beröringar får mina ljusa dagar att explodera och rusta sig för fruktan som väntar bakom hörnet.

Du är inte verklig!
Du finns inte egentligen

Vi lever i olika dimensioner och borde stanna där, din skönhet minner mer om en tavla än ett levande ansikte som bryr sig om min uppenbarelse.

Vi finns inte på samma hav
vi ska inte andas samma luft
vi skulle egentligen inte ens ha sett varandra genom de prismor som bryter ljusets intrång när solstormarna visar sitt rätta ansikte.

Ditt Universum är en perfektionism skapt av oskuldsfulla händer, där livet är en lätthet och oron är ytlig. Våra gemensamma vyer är inte fulländade, men ack så sanna.

Du flyttar bergskedjor med din röst
du släcker solen med en nonchalant vinkning
du formar om andras liv med din glödande skönhet.

Där står du framför mig och låter mina drömmar besannas,
men jag vågar aldrig tro,
inte ens hoppas, för du är inte verklig
du finns inte egentligen.