Åh Monsieur,
Klådan i mina fingrar efter att åter få skriva till Er gör mig galen.
Borde nog inte skriva dessa rader men något i mitt inre skriker och mitt hjärta har förvandlats till glas.
Jag är som en bassträng som vibrerar vid minsta svängning.
Som ett vattenfall flödar mina ögon över vid minsta påminnelse om gångna års penselföringar.

Tänker och tänker… upplever ständigt turbulenta känslor som genomfar denna min kärlekshemsökta kropp beroende av Er uppenbarelse Monsieur. Ingenstans finner jag utvägar.
Tänker ni lika mycket som jag Monsieur? Saknar Ni de brev som jag nu blott skriver till Er i fantasin?
Det är givetvis min förhoppning - att Er undran är lika väldig som min. Förnuftet förtäljer mig det motsatta. Tänk om jag kunde läsa Era tankar monsieur, så som jag tror att Ni alltid kunnat läsa mina –
en sådan lycka!

Snart är hösten här. Min sommar har ännu inte börjat. Först om två veckor ska jag vara ledig en längre sammanhängande tid. Som ni vet är hösten min tid. Jag älskar den friska rena luften som då stiger högt över nejderna. Färgprakten som väntar i oktober inger förhoppning om ny inspiration.
Då tänker jag också alltid lite extra på Er – Ni vet ju varför…
Så mycket jag vill skriva, men orden räcker inte längre till. Det är som om Er tystnad besmittat mig.
Orden känns överflödiga liksom alla klyschor som jag hasplat ur mig genom åren. ”Meningslösheten” är en oskriven kärleksförklaring – i alla fall från min sida.

Det är snart 3 månader sedan vi återsågs - den dagen vill jag helst glömma.
Trodde det var mig Ni väntade på då. Mig Ni himlade och rytmiskt rörde Er mot i musikaliska konvulsioner. Facit talar annorlunda. Mina väninnor har i detalj beskrivit för mig hur de denna eftermiddag såg Er försvinna med två unga kvinnor - att Ni förmodligen släpade med dem till Er ateljé.
Vad som sedan kan ha utspelat sig där och då, vill jag helst förtränga.
Jag är glad att jag missade denna av ödet så välregisserande synupplevelse.

Ni passade på medan jag var utom räckhåll och vem kan klandra Er…
Jag har varit galen som någonsin trott mig betyda något för Er Monsieur.
Jag är fortfarande galen…
Även om jag numer försöker bevara min galenskap inom säkert förvar och långt ifrån Er.
Ni måste ha kastat upp av vämjelse var gång ni läst mina kväljande memoarer och sliskiga rader.
Kan bara säga; Je suis désolé!

Ni ska veta att min beundran för Er alltid kommer bestå och så även mitt hjärtas passion. Men då ödet verkar vilja lägga dessa städiga ”ljusår” och ogenomträngliga hinder emellan oss, så orkar jag inte längre vrida ut och in på min själ och låta er ta del av mitt ältande miserabla liv.
Även en masochist (i viss mån martyr) har sina begränsningar.

Önskar så att saker och ting vore annorlunda - att vi träffats under andra omständigheter och kanske i en annan tid. Eller så har vår bästa tid varit just i denna nutid… vem vet?
Jag vet bara att jag lärt mig mer de senaste åren än vad jag lärt mig under hela mitt 40-åriga liv.
Tack för den lärdomen Monsieur!

Avlutar dessa rader med den innerliga kyss som Ni aldrig någonsin (förutom på papper och i mitt huvud) kommer få. Om ni inte stjäl den vill säga…
Smaken är en blandning av sött och salt – lite vanilj, lite lakrits inklusive en svag arom av äpple som befruktar det hela. Jag kommer alltid att minnas Er som ett bitterljuvt vin som jag drack mig berusad av. Hoppas Ni minns mig något mer sansad.

Med en kärlek som ännu glöder
Er Clara W.