älskade jag kommer alltid vara en sådan som stormar.
älskade
jag kommer alltid vara en sådan som känner med vågorna
vindarna jordskreden innanför bröstet
jag kommer alltid vara en sådan
som skrattar hejdlöst tills luften tar slut
jag kan aldrig blomma längs väggarna
jag står med händerna utsträckta mot himlen mitt i rummet och
jag slår mig blodig mot asfalten
faller tiotusen meter innan jag går sönder i en explosion som fyller en himmel
eller i alla fall en horisont som ett stjärnfall fast det går bara att se om man tittar riktigt noga om man vågar stanna tills nästa dag om man vågar möta tårarna och känner hur hjärtat slår
på riktigt
älskade
jag kommer alltid vara en sådan som stormar en sådan som gråter tills allt tar slut och bara då vet jag att jag har levt och jag kommer aldrig rycka på axlarna åt livet
jag kommer leva på kanten vid smärtan där allt är som allra vackrast
kanske vågar du inte orkar du inte men se mig i ögonen stanna kvar och
jag ska leva lite lugnare om du vill jag ska stanna upp och reflektera mig i solskenet från dina ögon om du lovar att inte släppa min hand när jag skakar när jorden under dina fötter känns sådär osäker
älskade stanna kvar vid min horisont och jag ska visa dig en värld som kanske gör ont ibland men även asfalten betongen är vacker när det skymmer