Rädslan att misslyckandet ska komma och ta oss ut mot de avskydda markerna är påtagligt otäckt. Vi ser fruktan fylla våra ögonlinser och de studsar med obarmhärtig kraft mot vår uppbyggda fasad av styrka. Så oerhört enkelt att forcera och med små vindpustar av obalans ramlar vi ned i ravinen som får oss att smälta ihop till oigenkännlighet.

Viljan att surra in paketet i perfektionism är droppen som rinner ut ur själen då verkligheten hinner ikapp. Styrka är inte att veta, styrka är blott en illusion som ger oss ett tillfälligt skydd när snålblåsten tilltar.

Kraften finns där ute, det är bara kombinationen vi söker, det som får vår lilla värld att öppna alla dörrar och resultera i otämjd harmoni. Jakten slutar bara när linsen släcker sitt ljus för sista gången. Någonstans på vägen har vi fått smaka på innehållet. Det blir vår kraft att fortsätta mot ett uppdiktat mål.

Ytan är aldrig viktigare än innehållet, och vi lär oss att simma före vi kan andas, för vi vet hur viktigt det är att hålla hjässan ovan denna gräns av profetior som på ett magiskt sätt ärvs ned i våra arvsanlag, generation till generation.

Meningen är inte svaret bara ändamålet, kanske finner vi stigen med hjälp av nya vyer, kanske finner vi en parallelvärld som fnyser åt de svagas hjälp på rop, oavsett är vi träskets härskare medan ändamålet helgar vardagens medel i monofobisk tillvaro.

Kärleken, ja den kärleken som förvillar oss ut i blindo, som rusar i våra vener och slänger oss kraftlöst ut mot djupa avsatser. Där glömmer vi det som borde vara våra kompassriktningar och vi njuter av vår egen mänsklighet under några fartfyllda sekunder. Vi låtsas och vi är så vansinningt duktiga på det att proffsanimatören kikar avundsjukt genom nyckelhålet.

Mänskligheten lever genom sig själva och rustar sig för strid varje dag de vaknar, för inom är jaget det som ständigt värderas högst, och de gånger det faljerar står vi bokstavligen och funderar på att hoppa.