lova mig liv

förfluten är tiden i sin gråa minnesbank
ljust som löven
beträd ej jordnära fundament
bortom tårarnas syfte

lova mig framtid
rosa de steg
kraften den samlas med löfternas inträffande

lova mig liv bakom härdade murar
se hur vi faller framför varandra
ta mig med mot den nya tiden
då livet faktiskt värderas

lova mig morgondag då handen visar vägen
och borta blir känslan som väcker morgonen

gråten fyller flodbäddar som forsar genom liv
och ledsagar de drömmande mot ny horisont

förfluten tid är blott en målning
som suddas ut av tårar

lova mig varandra
och bygg vår morgondag med lättaste av steg
och mina tårar ska befria mig från den
eviga tanken om ensamhet

lova mig himmel
som målar vår dag
till den evighet vi strävar

förfluten är hatet i sin egen destruktion
som för oss ut mot vårt hav av vindstilla nätter
där minnen slutligen blir något gott
och borta är den gråtande poeten

lova mig liv