Ååh... solen gick upp, och vinden drog
eterisk, lugn, ett andetag...
glitterströdd av ljuset log
en skogstjärn mot en nyfödd dag

Solens strålar, silverskira,
flortunt veka väsen bar,
som av daggdropp syntes vira
altarring och altarkar

vars ljusreflexers färgkaskad
en strålglans gav den gröna sal
där änglaljuva vänner kvad
strofer ur Motett Mon´dal

Tranors tut från altarringen,
grodors bas så rytmiskt slog...
en mångstämd kör sjöng hyllningen
till sammanhang och liv. Så drog

de nattens vita sängomhänge,
till himmelsk hymn och lovsång bort...
I andakt stod han länge, länge,
i verklighet av högre sort