du är blomman så praktfull
så ren i sin natur
ståndaktig, ljuv och liderlig
så skör vid vind

du är utslagen och doftrik
en fröjd för mina uttröttade ögon
så stolt med sin långa själk
med en önskan du frodades
att jag dig gav

så oskuldfull där på ängen med ogräs du kämpade
fromma gav de vika för din soldyrkan
blott skuggan blev den fattige
i de fagra blommors stånd
då skönjades månljusets längtan till dag

en blomma utan brutna blad vid kanten till
paradiset förgyllde de vyer som annars lever i drömmen

du visade styrkan i ovädrets framfart
du överlevde de torraste av sommrar
så kämpande trots vinterns vemod

min glömska fick dig att tappa blad
mina brutna löften fick din färg att blekna
brustet hjärta fick din rot att förmultna
när jag längrade till det gröna gräset
på andra sidan

blev du blott en blomma som kunde vissna