Jag minns

Dina fotsteg utanför mitt fönster
när du passerade förbi mitt hjärta och
lämnade spår.

På den tiden gick du fortfarande under behandling,
plågsamt svår.

Jag minns att du berättade hur ont du brukade ha och
hur trött du brukade vara men att du sa att du gjorde
allt för att kämpa för dina dagar med din son.

För dina dagar med din son, brukade jag tänka när jag
såg dig gå förbi utanför, hand i hand med honom och
nu, när jag får höra att du är borta för alltid, så känner
jag mig plötsligt så ledsen så att jag blir arg.
Så orättvist är livet.

Jag minns allt du ville och önskade men inte kunde.
Själv stod jag matt bredvid utan tillräckliga ord.
Nu hoppas jag att ditt liv och din död kan lära mig att
ta vara på dagen.