Jag är inte sockerberoende. Nej jag är inte sockerberoende.
Det inser jag ikväll när jag nu för tredje dygnet bryter min
candidadiet och frossar i chips och smågodis och annat smått och gott.

Nej, jag äter för att trotsa alla måsten. Jag är inte den där nyttiga, tråkiga typen. Jag är impulsiv och fri och fast förankrad i en inre bild av ett vackert jag - oavsett vart än viktvågens pil må peka. Ohälsosamt tjock? Jaha, och?

Jag vaggas rytmiskt medan jag flyter i trans i en 2 liters flaska med coca cola, snusandes på rester från påsen med chips.

Tröst. Överäten och svullen sitter jag inbäddad i valkar i lä och känner hur mitt rastlösa hjärta bedövat tackar mig. Och det är just den lilla stunden som allt handlar om. Några få, ovärderliga, minuters frid och harmoni.

Sedan kommer evighet av ånger, ångest, skuld och skam. Lurad på nytt.

Jag är inte, jo jag är beroende av socker. Ja, jag är beroende av socker.

Jag tror jag stannar där. Tack.