Vad skriver man till någon som man av erfarenhet vet tolkar allt till sin egen nackdel och letar orättfärdigheter mellan varenda rad.
Vilka ord kan någonsin gottgöra sådant som för längesedan gått i kras och har limmats och lagats till oigenkännlighet.
Hur uttrycker man sig när man inte längre har några gångbara verktyg att ta till och när alla förlåt, ursäkter och eftergifter bara blir till osynlig dimma som faller platt på ängen som aldrig blommar.

Hur många luftslott ska man bygga för att inse att de raseras lika lätt som hoppet man alltid närt.
Kommer man någonsin att sluta ifrågasätta om det är av medlidande eller plikt, skuld eller skam…
Hur många rosor går det på varje ursäkt, hur många tårar går det åt för varje sorg?
Hur mycket kostar en själ att köpa, döva och tysta?

Vad skriver man när orden tagit slut, när orken inte räcker till och meningslöshetens kalla händer håller en fången.
Vad finns det för alternativ när man äntligen kommit till insikt att vissa saker är och förblir status quo, att anklagelser leder till sorg och att måttet är väl rågat.
Kanske man då bara kan säga; Det var en gång...