jag fick ett plektrum
inkilat mellan min
blåögdhet
och mitt förnuft

ansträngningen som krävdes
för att få loss det
fick mig att till slut att tappa andan
och jag lät det skava

mitt perspektiv
är så annorlunda nu
så jag spottar i handen
och spyr sedan ut allt

synen blir grumlig här
under det mörka vattnets yta
men jag älskar alltid ljudet
av när allting bryts

så jag tar ett hjärtetag
och hoppar sedan
faller fritt, krossar mig själv
flyr till slut häktet av glas

skjuter därefter upp de resterande
bitarna i armarnas vener
och de skaver precis så
som mitt plektrum gör

så jag säger
"drick, drick, drick!"
och halsen svider av
såren som uppkom
av de tysta skriken

kapar snabbt artärerna
låter bitarna flyta ut
innan jag sväljer
giftet rent

och mår alldeles utmärkt.